Och det är för att jag får så otroligt ont i knäskålarna, när de ligger emot varandra.

När jag även alltid sover på sidan, så underlättar en kudde mellan benen detta onda bekymmer.

Jag är längst ner på botten i löshårsträsket. Jag älskar verkligen mitt löshår, utan det känner jag mig naken.

Brukar ge detta exempel; Om vi skulle raka bort dina ögonbryn eller klippa av dina ögonfransar. Så känns det för mig utan löshår. Har varit utan löshår längst 1,5 månad i sträck under dessa 7 år.

Jag kan förstå det, om du inte känner mig!

Har den tendensen att vara väldigt brutal i mina ordval ibland. Säga saker som andra bara tänker, men inte säger högt. Men anledningen till att jag säger det högt är för att jag står för det och för att det är ju sant, eller så är det vad jag tycker/känner om det.

Spottar någon jag är med, så MÅSTE oftast jag alltid också spotta.

Gör någon ljudet av "att suga in spott" när jag pratar, MÅSTE jag göra det innan jag kan fortsätta att prata.

Sover inte lika skönt som när jag har en annan människa bredvid min sida. Behöver absolut inte vara någon fysisk kontakt, bara vetandet att det ligger någon annan där.

När någon som inte riktigt känner mig, börjar snacka om kärlek, tex; Du kommer nog falla ner i kärleksgropen när du minst anar det. Då skrattar de som verkligen känner mig högt och skakar på huvudet och säger: Ne inte Emelie! Just nu trivs jag så otroligt bra med mitt liv, med mig själv och jag VILL inte ha någon pojkvän. Förstår inte varför alla ska försöka vrida och vända det till att jag vill det? Jag kan helt ärligt säga att jag vet inte vad kärlek är och jag vill inte veta det heller. Självklart kan jag gilla någon, gillar att hänga lite mer med en person än någon annan, föredrar hellre den personen mm. Men jag kommer ändå inte bli kär i den personen, kommer inte heller lova "mig" till den personen, skulle absolut inte vilja att den personen "lovade" sig till mig. Jag vill ha min frihet att kunna skita i att träffa en personen , när vi "bestämt" utan att det ska bli konsekvenser.

En vanlig replik när jag träffar någon är: Jag vill inte ha något mer än din pinne!

(Brutalt men ärligt på engång och då vet den vart jag står. Sedan när båda vet det, då kan man gå till de stadiet att man kanske inte bara knullar utan man kanske bara ser en film och myser i soffan. Men bryter den stadiet där vi står då sticker jag illa kvickt!)

Som ni ser på ovan på fakta 6. Spelar ingen roll hur mycket jag än försöker så får jag ändå inte ut den rätta förklaringen om hur jag menar. Var av att det ibland blir väldigt mycket missförstånd.

Det som folk mest lägger märke till och höjer på ögonbrynet till är när jag gör ett läte som en kurrande katt.

Då jag själv inte tänker på det, eller ens är medveten om att jag gör dem (för det mesta) så blir jag väldigt chockad då de grrrrarrh till och gör klo handen i en rivrörelse mot mig.? Hahaha

Sedan har vi nummer två och det är den skakande foten som så fort jag är avslappnad börjar leva ett eget liv.

Det är inget jag mår dåligt av eller är ledsen över. Hans och min relation var för mig som att gå runt och bära på en tom plastpåse. Så jag släppte påsen och gick vidare. Däremot har jag en helt fantastisk "låtsas"pappa som jag älskar högt.

Som person är jag en hyper glad människa, som nästan alltid har ett leende på läpparna. Har absolut en inbyggd dra på smile musklerna reflex så fort jag möter en människas blick. Vill även inflika att jag kan låta sur, men tro mig jag är inte det, utan antingen är det den underbara sarkasmen som du inte förstår eller så är det mina stämband som är gjorda så här. Så utan ett leende kan det låta som en sur person. Men om jag nu skulle bli sur vilket mesta dels aldrig händer, så har ni 3 sekunders suraren här!

ps Skulle jag bli sur säg under inga omständigheter: Men Chilllah (med dryg attityd). Bara en varning!